Fråga i Kyrkomötet 2006:12 Från Anna-Sara Tornberg
Hur kan Kyrkostyrelsen acceptera Chiquita som leverantör?

Fråga till Kyrkostyrelsen

Fikapaus i universitetshuset. Det är Kyrkomötets första session för året och trapphallen myllrar av människor. Jag minglar bort mellan stolar och människor mot det efterlängtade morgontéet. Handen sträcker sig mot fruktfatet som för dagen är fullt med bananer, men plötsligt hejdar den sig. En söt groda tittar på mig från bananskalet, en söt groda som bananföretaget Chiquita fått för att de, enligt dem själva, tar väl hand om skogen men som enligt Svenska Naturskyddsföreningen är vilseledande marknadsföring. En banan som vuxit på mark som besprutats med 50 kilo bekämpningsmedel över varje odlingshektar och som producerats av människor som inte fått sina mänskliga rättigheter skyddade. För mig rimmar grodan illa med ett liv i Jesu efterföljd.

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” Matt.7:12. ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Matt. 25:40. ”Du skall älska din nästa som dig själv.” Mark.12:31.

Jesus är tydlig med hur vi som hans lärjungar ska förhålla oss till våra medmänniskor, vi ska handla rätt och rättfärdigt och ta ett särskilt ansvar för dem som inte kan försvara sig själva av olika anledningar. Just detta perspektiv på Jesu undervisning har vi i Svenska kyrkan ofta varit noga med att påpeka. Både i Sverige och utomlands är Svenska kyrkans diakonala arbete omfattande. Glädjande är att Kyrkomötet 2005 behandlade och biföll motion 2005:33 ”Etisk och social upphandlingspolicy”. I och med detta beslutades att Kyrkostyrelsen skulle ta fram en etisk och social upphandlingspolicy för den nationella nivån som också skulle erbjudas övriga delar av Svenska kyrkan. Den nationella nivån är en viktig informationsspridare och som sådan har man arbetat väl med att sprida information om rättvis handel genom bland annat ”verktygslådan” som ska underlätta för församlingarna att arbeta med rättvis handel. Men det är också av yttersta vikt att den nationella nivån är trovärdig i sitt eget agerande kring rättvis handel och det är här som frågan om en etisk och social upphandlingspolicy kommer in. Även om policydokumentet inte är färdig ännu borde vi väl kunna bättre än såhär, särskilt som det under Kyrkomötet 2005 framhölls att det egentligen inte skulle behövas någon policy för att sköta detta arbete.

Min fråga är: Hur kommer det sig att jag under Kyrkomötets första session 2006 får en banan i min hand som på många sätt ”mördar” de människor som producerat den? Människor som dör rent fysiskt av bekämpningsmedlen men också psykiskt när deras människovärde går förlorat?

Uppsala den 13 oktober 2006

Anna-Sara Tornberg